Osynlig lina

Jag hade ett brett socialt nätverk som barn. Det betydde för min del att det alltid fanns någon att umgås med och att det alltid fanns någon som hade en bra idé på vad vi kunde göra. En favorit bland många av oss var att hitta på bus. Ibland kom vi på helt originella idéer och ibland lånade vi idéer från äldre syskon eller från någon cool unge som alla såg upp till.

Ett av de mest minnesvärda experimenten vi hittade på, och denna gång var det någon kompis som berättade vad hans storebror hade gjort, var att spänna upp en osynliga lina över vägen. I själva verket fanns det ingen lina. Vi stod på var sin sida av vägen, två barn på varje sida, och utförde pantomim som om vi höll en lina mellan oss som var hårt spänd. Kroppspositionen var bredbent, båda händerna greppade kring den osynliga linan och något bakåtlutad för att indikera hur spänd linan var.

Det var lite mörkt så det gjorde det extra svårt för andra att bedöma om vi verkligen hade en lina mellan oss eller inte. Vi hade strategiskt ställt oss mellan två lyktstolpar där det är som mörkast. Samtidigt var det i maj eller juni så det var inte kolsvart ute.

När en bil närmade sig intog vi våra mest trovärdiga positioner och drog. När bilen kom i höjd med "linan" föll vi bakåt som om linan brast. Det verkade som många inte brydde sig och bara körde vidare. Vi hade roligt åt det ändå. Några enstaka bromsade till och undrade vad som hände. De såg i periferin att vi föll. Sedan insåg de förmodligen att det inte vara något allvarligt. Ett fåtal tvärnitade, klev ur bilen och började jaga någon av oss.

Oj vad vi sprang och oj vad vi skrattade. Vad fick dessa fåtal så arga att de började jaga oss. Om de hade fått tag på oss och börjat läxa upp oss är frågan vad de egentligen skulle vara arga över. Vi hade inte förstört bilen på något sätt. Faktum är att vi inte gjorde något som kunde skada något eller någon annan. Sannolikt räckte det med distraktionen eller tron att vi hade en verklig lina som hade brustit när bilen kom och därmed skadat lacken eller något annat.

Nu hände det aldrig att någon av oss blev tagen utan vi kom undan. Det värsta som hände var att den som jagade oss ropade "jävla snorungar" eller något liknande. Det är även troligt att vi fick gräsfläckar på byxorna av allt ramlande i gränset när "linan" brast. Hur skilde det sig från någon annan dag i våra unga liv? Vi hade alltid fläckar på kläderna av allt krypande, klättrande och ramlande.

Denna historia utspelade sig i en kranskommun till Göteborg när jag var nio eller tio år. Vi var ofta ute, även på kvällarna, och fick mängder med motion. Att busa innebär väldigt ofta att man får springa eller anstränga sig fysiskt på annat sätt. Jag är med andra ord för att barn busar så länge de inte skadar någon eller något.

Hur skulle du reagerat om någon spände upp en osynlig lina över vägen?

Andra inlägg

• The Facebook experiment
• Vad du inte får göra i chefens rum
• Bedriver folkhälsomyndigheten sociala experiment i stor skala?
• Det rökfyllda väntrummet
• Övervakningssamhället
• Vänd streckkoden mot dig
• Har du betalat för väskan?
• Gott Nytt År
• Sök och behåll ögonkontakt med en främling
• Osanna (köns)roller på nätet