Det är känt att vissa professioner, människor i vissa situationer eller människor med högre status påverkar oss andra i hur vi förväntas agera. Ett exempel på detta är när man är på läkarbesök. Här handlar det om en viss profession, d.v.s. läkaren, en viss situation, d.v.s. en läkarundersökning, och en skillnad i status. Läkare har i Sverige och i många andra länder en relativt hög status i samhället. De flesta har lägre status än läkare och därför hamnar de flesta i den situation som jag ska beskriva nedan.
När man är på en läkarundersökning och söker för psykosomatiska besvär är det läkarens uppgift att ta reda på vad som kan ligga bakom symtomen. För att utesluta att det rör sig om drogmissbruk är det rimligt att fråga om man använder droger. Det skulle dock vara högst oväntat men minst lika befogat för patienten att fråga om läkaren använder droger. Om läkaren använder droger finns det en stor risk att man blir feldiagnostiserad och felbehandlad.
Jag utförde ett socialt experiment hos en privat läkare och på en vårdcentral. Jag sökte för verkliga besvär men lade till saker i dialogen som jag normalt inte skulle säga.
Hos den privata läkaren kom vi efter en kort stund in på frågan om jag använder droger av något slag. Jag svarade: "Du menar utöver ett glas vin i månaden och de mediciner jag får på recept?". Läkaren svarar ja på frågan. Jag fortsätter: "Nej, det gör jag inte. Använder du droger?". Paus. "Vad menar du?" replikerar läkaren till slut. Jag: "Du som läkare borde ju ha god tillgång till en rad droger som vanligt folk inte får tag på". Läkaren skruvar på sig: "Jag förstår inte vad du är ute efter".
Jag fortsätter på den inslagna banan: "Du undrar om jag som har relativt svårt att få tag på droger använder detta och jag undrar om du som har relativt lätt att få tag på droger använder detta. Är det en orimlig fråga?". Läkaren ser besvärad ut: "Det är du som har sökt dig hit för att få hjälp, kan vi hålla oss till dig?". Jag: "Ja, vi kan hålla oss till mig om jag känner att jag är i säkra händer". Läkaren svarar: "Det kan jag försäkra dig att du är".
Jag är påstridig: "Är det ditt sätt att säga att du inte använder droger?". Läkaren: "Nu vänder du på det igen!". Jag: "Du måste ju förstå att jag som patient vill vara trygg med att min läkare inte använder droger för om så vore fallet löper jag stor risk att bli feldiagnostiserad. Du ställer ju frågan till mig om jag använder droger för att kunna ställa en diagnos. Jag frågar om du använder droger för att kunna bedöma hur troligt det är att du ställer en rimlig diagnos".
Efter en stunds eftertanke får jag följande svar: "Du har en poäng, jag förstår hur du tänker, men jag är här i min professionella roll och du ställer frågor som rör mitt privatliv". Jag replikerar snabbt: "Gör drogerna skillnad på när du är i rollen som läkare och när du är i rollen som privatperson?".
Läkaren blir nu märkbart irriterad: "Antingen låter du mig utföra mitt jobb eller så får du gå". Jag hade en rad svar på lager men valde att runda av mitt experiment där. Undersökningen fortsatte och jag fick en rimlig diagnos.
Den andra läkaren jag besökte vid ett senare tillfälle arbetade på en vårdcentral. När vi kom in på frågor om droger valde jag en något annan ingång. Jag svarade: "Jag vet att du ställer frågan för att kunna ställa en diagnos men för mig känns det som att du inte tar mina problem på allvar och vill förklara dem med att orsaken är ett droganvändande". Läkaren blir aningen ställd men svarar lugnt: "Jag börjar med frågor som snabbt utesluter de minst troliga orsakerna så att jag kan göra en bra bedömning och fokusera på det väsentliga. Om du är uppriktig nog och berättar om du använder någon form av drog är det min uppgift att se till att du i så fall får rätt behandling". Jag nöjer mig med svaret men undviker själv att svara på den urpsrungliga frågan. Läkaren väntar tålmodigt och säger till slut: "Använder du droger?". Jag tittar läkaren rakt i ögonen en stund och säger: "Gör du?"
Läkaren skrattar till på ett sätt som gör det svårt att avgöra om det är ett nervöst skratt eller ett roat skratt. Läkaren svarar: "Är det du nu som ska undersöka mig?". "Inte alls, jag förblir i min patientroll", replikerar jag, "Jag vill bara i ett tidigt skede utesluta att du är påverkad av droger när du ställer din diagnos". Läkaren skrattar till igen. Denna gång är det mer uppenbart ett nervöst skratt. När läkaren har samlat sig svarar hen: "Du behöver inte oroa dig".
"Jag är här för mina psykosomatiska besvär och att oroa mig ingår i problembilden", svarar jag. "Att undvika frågan stillar inte min oro", lägger jag till. Läkaren skrattar nervöst igen. Innan läkaren hinner öppna munnen fortsätter jag: "Nu känner jag igen att du inte tar mina problem på allvar. Det känns som att du bara skrattar bort det, viftar bort det liksom".
Nu är läkaren i ett tillstånd där det kan brista eller måste ta en ny vändning. Läkaren samlar sig och säger: "Det är inte min mening att skratta åt dina problem, du får inte tro det. Uppriktigt sagt har jag aldrig varit med om att någon har bemött mig på detta sätt så jag är lite ställd. Jag vill gärna hjälpa dig men då får du låta MIG vara läkare".
Jag säger eftertänksamt: "Ska vi bara släppa frågan huruvida någon av oss använder droger och gå vidare? Svaret på frågan är nämligen lika relevant för mig som för dig". "Ok, då fortsätter vi" säger läkaren men måste tvunget fortsätta efter en kort paus: "Men om jag inte får all information finns risken att det blir fel". Jag svarar omgående: "Jag tar också en risk när jag inte får all information från dig. Ska vi gå vidare?". Undersökningen fortsätter.
Dessa sociala experiment är främst till för att illustrera att en fråga ställd av en person är lika relevant att ställa tillbaka men eftersom det finns vissa sociala regler om hur vi förväntas agera är frågan tillbaka oförskämd medan den är, när den ställs av en läkare, helt normal. Normala frågor kan i vissa fall vara ett intrång i privatlivet men det förväntas vara helt ok.
Har du någon liknande historia, t.ex. vid kontakta med läkare, där en tyst regel har brutits?